Mamma till världens bästa Noel och Melina <3

Idag blev det ett ganska långt möte med min barnmorska på mvc.
Vilken tur att ingen var inbokad efter mig så jag fick lite extra med tid, för det verkade ju behövas.

Jag tror att alla gravida kvinnor som väntar barn ständigt är oroade för att det ska hände något hemskt, och hittils under mina snart 32 gångna veckor så har det ju sett bra ut.
Allt ifrån blodvärden till bebisens hälsa osv.

Men idag så var det tydligen något som självklart skulle göra mig orolig.
Till en början så var allt jätte jätte bra som min barnmorska sa när hon såg på vågen att jag hade gått upp 10kg och att blodsockret, blodvärdet och blodtrycket låg på hur bra siffror som helst. Hon sa även att hon var glad över att jag åt så bra och nyttigt. Sedan mätte vi magen och visst växer jag inte snabbt, men jag följer kurvan och den sjunker inte, så det är väl tur. Hon skulle gissa på en liten bebis bara. Ca 2700-2900g i födseln. Inte gör det mig något tänker jag. Både jag och min man vägde ju så lite/mycket när vi föddes, så det är ju inga konstigheter med det.

MEN så kom det där mennet.
Hon klämde på magen och vi konstaterade att min lilla inneboende låg med huvudet neråt, men att det kändes som att den låg väldigt långt ner. Hon tog in mig till rummet där dom håller an med ultraljud.
Fick snabbt titta på mitt knyte, och hon konstaterade att den låg väldigt långt ner och att mina sammandragningar fick henne att undra lite med tanke på att jag själv sagt att det börjat kännas jobbigt nu med trycket och att jag ibland kan känna mig väldigt bajsnödig fast jag inte är det.
För säkerhets skull vill hon skicka mig till Karolinska för ett rutinultraljud för att kolla att allt stämmer.
Jag borde inte vara orolig sa hon eftersom hon inte var det. Utan bara det att hon alltid vill vara lite mer än extra säker.

Jag passade även på att fråga om en graviditet kan vara ärvtligt eftersom min mammas alla 5 barn mer eller mindra har varit lite för tidiga allihop. Och så kunde det absolut vara. Så jag fick order om att VERKLIGEN med stora bokstäver ta det lugnt nu fram tills det är dags. Måste vila liggandes minst en timme på eftermiddagen och ta det lugnt (vilket jag gör nu) och att inte bära tungt eller ta långa promenader :( Vilket jag älskar nu när det är vackert väder och få se att min hund älskar det. Men jag får lyda. Annars är det risk för för tidig födsel och att bebisen simmar ut ed vattnet precis som det gjort för min mamma alla gånger i princip.

... och så kommer frågan! Borde jag bli nervös när hon bad mig gå hem och packa väskan för att OM OM OM det nu skulle ske en för tidig förlossning så har jag det klart? Hjälp mig!!!