Mamma till världens bästa Noel och Melina <3

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda detta inlägg, men jag får börja så här.

Det finns en blogg som jag följer slaviskt; MammaMelissas blogg som ni säkert känner igen.
Hon får mig verkligen att känna hopp genom barns små liv och vad dom verkligen kan betyda för oss.
Hon är en änglamamma som älskar sina bortgångna barn mest av allt på jorden och skriver så vackert om dom.
Tack vare henne så har jag börjat tänka på en sak som jag lite lätt nu ska försöka skriva ner för att dela med mig av.

För lite mer än ett år sedan så genomgick jag och min man en abort.
Jag vill minnas att det var den 12 december 2007 (på min mans födelsedag)
Jag som alltid mer eller mindre har varit emot abort gjorde det ändå. Men jag kände att det var för allas bästa.
Jag hade inget jobb, min man hade då heller inget jobb och vi levde på a-kassa och bidrag från kommunen för att få vår vardag att gå runt. Vill man låta sitt knyte komma till världen med dessa problem.
Jag hade fått den lägsta föräldrapenningen som ligger på 180:- om dagen och med det skulle jag inte kunna ge mitt barn allt jag skulle vilja ge. Tur är att den nästan är som högst nu!
Nu tänker ni säkert - men gud, pengar är väl inte allt.
Och nej, det kan jag väl till viss del hålla med om, men någon slags säkerhet i ekonomin vill man verkligen ha.
Man vill inte känna att pengarna bara går till räkningar och mat och sedan inte finnas till något annat.
Hur som helst - dagen i sig var verkligen i mardröm. Jag var så långt gången som i vecka 15+5 vilket är fruktansvärt med tanke på att den är så pass utvecklad. Men jag hade sådan ångest och lät det gå så långt för att jag inte ville, men ändå så kände jag mig tvungen. Jag kommer aldrig glömma då paniken tog över min kropp när vattnet gick och att jag sakta gick in till toaletten med min droppställning för att sätta mig på toaletten då jag känner att det är något påväg. Måste ju titta tänker jag! Och det jag ser är 2 små ben, så röda så röda och paniken griper tag ännu hårdare om mig så jag snabbt trycker på signalknappen i väntan på hjälp. Från toaletten var jag tvungen att flytta över till en metallhink där jag skulle krysta ut den lilla. Med ett tjockt vaderat papper över så bebisen skulle komma på det.  Förstå så hemskt - en matallhink. Dock inte så djup, men i alla fall. Där skulle jag stå i 90 grader för ett pressa och pressa medan jag hårt som bara den trycker om min mans armar som satt på huk framför mig.
Jag tänker på det ibland och nu när det närmar sig den 31 maj (då jag var beräknad) så känner jag bara mer och mer när jag ser upp mot himlen om kvällarna att jag vill ha ett litet kalas.
Och de ska det bli!

Idag när jag väntar detta barn så vill jag inte se någon ångest över att jag lämnade mitt första barn.
Jag gjorde det som var bäst då och mer kan jag inte göra än att veta att jag ska få ett lillasyskon till den baby som dom trodde skulle blivit en pojke, men utan garanti.

Idag vill jag skänka min tanke till det lilla barn som bor uppe hos mormor min och mår säkert utomordentligt bra.
Mormor tar väl hand om små knyten och vårdar dom ömt med sitt hjärta.

Detta var bara lite granna av mina små tankar som jag nu skrev ner.
Kanske jag kommer skriva mer om det nu när det närmar sig ett kalas så ett år ska firas.